Jag sköt en fyrtaktare idag. En fjolåring som just blivit inkörd. Förbannat.
Edwin och jag var sugna på kalvjakt uppe på Norråsen och skulle ses där vid sjusnåret, innan det ljusnade. Han är en bekväm människa som tar bilen överallt, men det är ju så mesigt. Jag var tidigt uppe och tog fyrhjulingen. Den är stor, tung och hopsatt på rätt sida om Japanska havet.
Med fyrhjulingen kunde jag utan problem ta timmervägen. Halvvägs upp på åsen glimmade ett par ögon till i skogen och då stannade jag direkt. Det var fortfarande mörkt men det är en jägares förbannade plikt att kolla upp varje skymt av något som kan vara skjutbart.
Visst var det älg! I strålkastarljuset såg jag ko med kalv som stod stilla i skogsbrynet. Men Edwin skulle bli vansinnig om jag sköt i mörker från en fyrhjuling, så jag körde upp till jaktstugan, parkerade och smög tillbaka för att invänta ljuset. Satte mig på en sten. Väntade.
Älgarna stod kvar. I samma ögonblick som jag såg dem skenade de rakt in i skogen. Jag gick tillbaka till stugan, där det satt en sur lapp från Edwin att han väntat och åkt hem. Satte mig på fyrhjulingen och tryckte på starten. Knäpptyst. Kaputt.
Till saken hör att min nya fyrhjuling har vinsch både bak och fram – med fjärrkontroll. Väldigt praktiskt när junior åker skidor i den lilla backen utanför stugan hemma. Stadigt parkerad längst upp i backen är fyrhjulingen en perfekt liftanläggning. Med lite hjälp att dra ut vajern av tanten, så kan jag sitta vid köksfönstret och sköta skidliften med fjärren i ena handen och en kopp kaffe i den andra. Så där höll vi på igår. Kändes nästan lite sportigt. Hu!
Nackdelen med vinschar är att de tar ström ur startbatteriet. Nu, i den bistra kylan uppe på Norråsen, var det stendött. Jag orkade bara inte se nåt så ynkligt. Så jag sköt fanskapet.
Ångrade mig lite på vägen hem.
